Eva Reneé

Ibland bland blandade finns ingenting alls och jag tror att det är min tur nu. Ingenting, absolut ingenting och jag orkar inte ens bry mig när du hånglar med någon annan på en fest jag var för trött för att gå på. Men det kanske var bra för jag tror inte att det finns kvar någon kärlek för någon nu. 

jag försöker ta reda på om du har ett inre jag som du inte befriat och blir arg för att jag fortfarande inte kan säga de mest enkla saker 

alldeles strax. Snart lämnar jag allt detta för något mer värdefullt. Flyttar. Skolan är avhoppad och om jag så kommer dö tidigttidigt så har jag iallafall gjort allt jag kunnat för att leva livet som jag ville att det skulle levas. 

 

Det är så fruktansvärt vidrigt hela grejen med denna existens och helst skulle jag tagit tag i din hand och hoppat ner i vattnet för längesedan men först, innan det, ska jag finna tid för resor i europa och världen. Det finns ingen tid för dessa reflektioner och jag tänker inte leva som den där som sa till mig att först gör du detta, sedan kan du göra det och sedan si och sedan så. Aldrig. 

 

Jag tar mig till något varmare och sedan kan jag leva exakt som jag ville. Jag bryr mig inte om ifall det kommer gå bra eller dåligt, bryr mig inte om ifall jag klarar av något överhuvudtaget. 

 

Tvingats trampa på samma gator i arton år, nu är jag less och du kan ej räkna med att jag stannar för din skull, du kan ej räkna med att jag giver dig respekt bara för att jag borde göra det. 

sluta kyss mig.

 

En dag i natt slutar djävulen att skratta, det är midnatt mitt på dagen och ett äckel gör piruetter i rött ljus till hög musik. Sluta kyss mig. Ark av konst slocknar mot väggar av papper. Broar vinglar omkring i tom dimma och jag noterar barn i mörka rockar. Noterar dig i svart dress, svingar över djup av grund. 

 

Hjärtan pumpar rädsla, noterar.

 

vissnande blad är du i vinande vind. Vaka vaksamt över mig när jag sover. Vi lider elva, endast elva mil ifrån och ditt hår blir grått men jag får bara föreställa mig i drömmen. Blind broder ser med handskar, jag är säker på att vi möts. Inte här och inte nu, men bortom och utanför och sedan. 

 

Frukta ej min död, frukta ej min fruktan. Stanna i längtan runt omkring. 

Självmordsbenägen fågel i utbuktat syne. Missärliv i det vi kallar hem.

Rakt fram eller höger mot kanske det vi kallar döden.

Skisser av jag vet ingenting utom livet bortom. 

 

Det är kallt nu, ingenting att kalla hem finns i ruiner och sex månader av dold kärlek eller drägg på dansgolv på en ö så långt borta. 

Tvåtusen trasiga löv hemifrån, du kastar ut mig. 

Överflöd av sinnen, decimetrar ned i jord. 

 

 

vill ha långt hår.

 

Jag har vant mig vid helvetet och går känslokall genom lägenheten. Jag blir galen. ''Kan vi inte sätta oss och prata om detta så får jag veta hur du känner?'' äntligen äntligen äntligen tänker jag och förklarar och berättar i princip hela min livshistora i tre timmar och får bara något helt hjärndött och idiotiskt tillbaka. Det är så sorgligt. 

 

''Jag önskar mig pengar i julklapp så jag kan åka någonstans'' säger jag och som svar får jag ett nej du åker ingenstans så länge du har tänkt beté dig såhär. ''Vad menar du med det?'' frågar jag och hon svarar att nej så länge du behandlar mig respektlöst och inte sköter skolan och bara partajar tänker jag inte sponsra någonting alls. 

 

Det gör så ont när man kämpar hur mycket som helst i ett år för att hinna med både och men sedan inser att det inte går och beslutar sig för ett enligt samhället sinnesrubbat val. Vad ska jag göra då? det är bara att bita ihop säger de. Nej.

 

Visar massor av nya målningar och berättar om projekt för henne och hon säger att det låter fantastiskt men sedan att jag förstör mitt liv om jag fortsätter såhär och att man måste gå efter samhällets regler sedan får man hålla hobbyn på sidan om. Vadå hobby? Nej. 

 

Jag viskade i min lillebrors öra att lova mig att du aldrig blir som mamma och han tittade bara på mig sådär fint och viskade att han lovade. Allt medan hon stod utanför dörren och skrek att vi slänger bort våra liv, du kommer få leva på bidrag och ha ett jävla helvete resten av livet, aldrig kunna få jobb. Och saker som ni är så jävla odrägliga och lata och blir arg på min lillebror för att han inte kunde börja spela tennis då han stukat foten. 

Inte riktigt men det finns personer runt omkring mig som verkar intressanta på olika sätt.

Vart skulle du bo ifall du kunde bo vartsomhelst just nu?

Frankrike eller Indien kanske

Vem vill du flytta ihop med?

Hm. Spelar ingen större roll, någon med lite samma intressen och som är lite äventyrlig

Vilken är din favoritmöbel?

Gamla snirkelsoffor tror jag

är dina föräldrar musikaliska?

Pappa skriver låtar och grejer men mamma kan cirka noll!

reflekterar du ofta kring människor som du inte känner?

Beror på vilket humör jag är på, var jag är osv men ja rätt ofta skulle jag tro.

spelar du något instrument?

Alltså jag kan ju en gnutta gitarr och lite piano men inte mer än så, dock ska jag ta tag i detta nu hade jag tänkt.

vad är det bästa med midgård?

Att folk engagerar sig i saker, typ som tjejgrupper/killgrupper, skoltidning osv.

Det är en normernas dag och jag undrar varför man inte får någon slags advokat på skolmöten med rektor. Fem verkligheter mot en dröm och vad fan ska jag säga. Det är så onödigt allt detta. Jag vill bli konstnär, jag vill bli poet, jag vill bli musiker. ''Du hinner båda delarna'' 

 

Gör jag?

 

Nej det gör jag inte och jag vill inte ens prova. 

 

Sväva in i konstvärlden och låsa ute alla betongmanniskor. Det vore något. Det hade varit fint. Tänker att det blir ett nytt konstprojekt. Så många projekt så lite tid. Så mycket tid ägnat åt helveteskorridorer. Ack, vad göra?

Göra allt och ingenting, så mycket vet jag. 

 

Jag tror faktiskt inte att dra mig upp ur sängen kasta ut mig genom dörren, ta min nyckel och låsa löser dess problem. Det är svårt att leva bland motpoler och framför allt leva som en dröm med fem verkligheter emot.

 

Det är en vacker dag att dö på.

 

                                   

Man och kvinna kryper på tå. Ser över vyer och diskuterar världens bildning, säger att han vill försöka förstå men vi vet båda två att det är omöjligt. Sparkat bort löven längs trottoarkanten för att sedan titta tillbaka på spåren han bildat. Man och kvinna sa skapa ingenting, det kommer förfölja dig resten av ditt liv. Kvinna och man satt klockan sex på morgonen med uppfuckade hjärnor, tänkte att måntimmen rest härifrån och kommer aldrig tillbaka. Vi sa farväl och ses imorgon klockan tre. Vilket helvete. Öl, vin och cigarettlukt tar över den naturliga kroppens doft och det är så trivsamt att leva detta missärliv. De tittar på staty de bildat och gråter i ren olycka, undrar ibland vad som gjorde att allt blev som det blev och när han berättar att han alltid har en bit i sin börs och att han svävat på moln de senaste gångerna jag stått bredvid honom. Vi flyttar nu, det är dags att byta ut den rosa himmelen mot något gråare och jag vill att du provar att bestiga allt mellan himmel och jord. Drömmarna har för länge sedan slutat fastna på näthinnan och det finns ingen vits att sova längre. Nu är det vackert. 

Det enda jag ser när jag iaktar er är inprogramerade rörelser av en vidrig verklighet. Jag orkar inte ens svara när mamma säger hon bokat in ett möte med kurator och mentor nästa vecka och jag sitter med Saga på Station och är så jävla arg och frustrerad att jag skrattar högt och ritar svarta hål med kolkritor. Lägger i slutet till en litenliten prick och skrattar åt hur patetiskt det är att där går jag omkring och får en massa skit för att jag inte går till en viss byggnad en viss tid. Jag och Saga nynnar på skolsång av Ted hela kvällen och jag övar på skrivstil. Skriver att ''om du tänkt väcka mig med ord som avlägsnar min livsglädje och förintar mina drömmar, är det bara för dig att falla genom trät du vilar din kropp ovanpå. Döda inte själar med ovetande händer slutna runt iskalla handtag.'' och syftar på min mammas ord. Hon skrek häromdagen att jag skulle sluta pissa på henne men ändå är det jag som sitter tyst och har gett upp diskusionen medan hon gormar som vanligt, jag tittar i backspegeln på min lillebror och vill gråta eftersom jag hela tiden ser att han börjar ge upp och det gör så hemskt ont att se att han formas till någon han egentligen inte är pågrund av skrik dagarna i enda. Jag smäller igen bildörren och går med gråten i halsen till folketshus för att titta på Röda Korsets modevisning, sätter mig i trappen bland vänner och inser att varje gång mamma skrikigt sådär förfärligt åt mig börjar mitt hjärta slå sådär hemskt i otakt och det gör fruktansvärt ont och jag blir räddare än någonsin förut att det ska stanna upp och lägga av, jag ägnar hela modevisningstiden åt att fokusera på djupa andetag och tänka positiva tankar. Jag överlever denna gång också. Sitter med Saga på biblioteket och ritar en gammal dam på en flygande matta och vi pratar om malmö/köpenhamn resan vi ska göra i vinter. När jag kommer hem står mamma och skrubbar handfatet och jag frågar om jag får gå på toaletten, det får jag inte, utan måste vänta flera minuter innan hon ger sig och går ut. Hon säger godnatt och försöker pussa mig på kinden men jag låter henne inte och stänger dörren med obrydda lovord om att jag ska ställa klockan till imorgon. Jag duschar i en timma och skriver dikter med munnen. Det är så fruktansvärt enkelt för mig allt detta men för de runt omkring är det som om världen kollapsar totalt och jag frågar mig själv hela tiden vad som är bäst, att jag lyder order och bokstavligt talat slänger bort två år på att må ännu sämre än jag gör nu, eller ta en stor risk och satsa på allt jag velat innerst inne i sjutton år. När jag tänker på det såhär är det ett lätt beslut men det är dom här jävla hjärntvättade demonerna som försöker lura mig. Jag vet jag kommer klara mig galant med viljan som jag bär och burit på så länge. Lönerapporten har jag glömt att skicka in förövrigt. 

 

vaknar klockan tolv, röker morgon cigaretten och äter frukost. Tecknar, målar, läser, skriver. Röker lite mer. Tittar på intervjuer med Bruno K Öijer och lyssnar på Anthony, Bon Iver och Keaton. Cyklar till jobbet. 

 

Reneé du är ett barn, rör dig i allt du fruktar. Det är svårt nu, den mjuka mossan under dina fötter har stelnat, dina fotsulor blöder men var inte rädd. Reneé måla din smärta på tunna ark av träd och slå dem så hårt du bara kan. Det är lika svårt att gå den säkra som den osäkra vägen och du får välja mellan att bli exakt som din mor eller dö ung men exakt som den du var. Att leva ett kort liv men leva det som du alltid velat leva det eller leva ett långt liv men låta det styras av hjärndöda demoner under ett skal som ger dig husrum och mat du önskar du inte behövde. Men Reneé du sa till mig du var redo att kämpa för detta nu och Reneé du sa det kändes svårt att veta att döden är så infernaliskt nära men att du ska försöka njuta och hoppa på konstens farkost. Att du ens fick tänka dessa tankar är ett så starkt tecken på att det är din tur nu, det är din tur att få leva livet på det vackraste av vis. Det finns ingen tid för ånger, det finns ingen tid för dåligt samvete. Vissla som den där gamla mannen i parken om du känner för det, blunda även om tusen par ögon söker din blick, gråt fast de lärt dig du borde skratta. De säger till dig Reneé det är bara en fas, snart kommer du växa upp och skratta åt allt detta och vara exakt som dem, du känner så mycket hat för att de säger det på ett sådant sätt som om det vore en lättnad för dig. Du känner en sådan sorg för dem för de har låtit sig luras och framför allt känner du en sådan rädsla för du inte vet om du kommer lyckas vara kvar i den fantastiska värld du lever i just nu eller om du kommer gå vidare och sedan inse vad du gjort.

 

Som det känns nu Reneé kommer du att dö hur du än gör, men snälla var inte rädd för det är så sagolikt vackert från mina ögon sett. 

Att jag så gott som bestämt mig för att göra slut med honom för att min depression bara verkar bli värre och värre och jag inte längre vet vad som har med den och göra och vad som faktiskt är äkta men att mina bästa vänner sedan hämtar mig från den finaste pratstunden på länge med Emrik på hans balkong och du säger att du saknat mig fast vi sågs för två timmar sedan och du kramar mig och ser så himla lycklig ut över att se mig och jag får så himla dåligt samvete över allt jag kännt och planerat och jag går med händerna i fickorna och kan inte riktigt slappna av och någon frågar mig hur det är och jag säger att det är väl okej, du ser på mig sådär frågande och ler sedan så där som bara du ler och flätar samman din hand med min i min ficka och säger att du vill att vi ska skaffa en ateljé i ett annat land som bara är våran som vi ska måla i hela dagarna och att du har en målarduk där hemma som du aldrig anvät som du säger att vi ska måla på tillsammans och du säger hela tiden att jag är så vacker och sen lyfter du upp mig och vi kysser varandra och allt känns bara som världens finaste film fast att det egentligen inte är något speciellt alls och det är så fruktansvärt mörkt och jag kommer inte ihåg senast det stormade så här mycket och jag är bara så himlahimla glad för första gången på så himla länge. Ni tar 23.20 bussen hem och jag och Saga går till döbelnspark, hon säger att det var så himla längesedan hon var full och att det är så himla skönt och jag bara håller med och vi röker cigarett efter cigarett. Vi promenerar genom stan mot mig och går upp i min lägenhet för att sno vin av min pappa, han är vaken och full som alla andra fredagar och säger att han är hungrig, Saga föreslår banan och han säger att ja fan man kanske ska ta sig en banan och står och säger så himla länge att det var en bra idé och vi dricker upp halva vinflaskan men jag tänker att han inte kommer märka något imorgon ändå. Han säger godnatt och vi går ner och sätter oss på marken, lyssnar på jazz och pratar i vad som känns som fleraflera timmar om allt alltså verkligen allt och hon frågar om vi kan lägga oss på gräset och titta på stjärnorna och vi blir förvirrade över universum och hon försäkrar mig om att allt jag trott i flera månader inte alls är på det viset och jag känner bara en sådan lättnad. Vi går in till mig igen och dricker mer vin och pappa vaknar och kommer in i köket och är så himla förvirrad och säger att men herregud är ni vakna nu och jag skrattar lite och säger att klockan inte är så mycket och han ser bara helt chockad ut och säger att men för fan den är ju sex på morgonen och jag blir helt förvånad och svarar att den bara är halv två och han säger att men min väckarklocka ringde ju nyss och jag håller bara upp hans mobil som svar och Saga bara skrattar. Saga fixar till kojan i mitt rum och vi lägger oss i sängen och lyssnar på Future Feminism  av Anthony och bara lyssnar noganoga. Saga somnar i fotändan av sängen med alla kläder på och snarkar sådär fint så att man inte stör sig på det ett enda dugg och Tiana skriver till mig på facebook att

Inspirationen har flugit iväg så jag tänkte att ni ba kan fråga nå frågor ifall ni undrar över något, en liten frågestund helt enkelt även fast jag hatar hela grejen med frågestunder. Hej så länge!