Eva Reneé

Det enda jag ser när jag iaktar er är inprogramerade rörelser av en vidrig verklighet. Jag orkar inte ens svara när mamma säger hon bokat in ett möte med kurator och mentor nästa vecka och jag sitter med Saga på Station och är så jävla arg och frustrerad att jag skrattar högt och ritar svarta hål med kolkritor. Lägger i slutet till en litenliten prick och skrattar åt hur patetiskt det är att där går jag omkring och får en massa skit för att jag inte går till en viss byggnad en viss tid. Jag och Saga nynnar på skolsång av Ted hela kvällen och jag övar på skrivstil. Skriver att ''om du tänkt väcka mig med ord som avlägsnar min livsglädje och förintar mina drömmar, är det bara för dig att falla genom trät du vilar din kropp ovanpå. Döda inte själar med ovetande händer slutna runt iskalla handtag.'' och syftar på min mammas ord. Hon skrek häromdagen att jag skulle sluta pissa på henne men ändå är det jag som sitter tyst och har gett upp diskusionen medan hon gormar som vanligt, jag tittar i backspegeln på min lillebror och vill gråta eftersom jag hela tiden ser att han börjar ge upp och det gör så hemskt ont att se att han formas till någon han egentligen inte är pågrund av skrik dagarna i enda. Jag smäller igen bildörren och går med gråten i halsen till folketshus för att titta på Röda Korsets modevisning, sätter mig i trappen bland vänner och inser att varje gång mamma skrikigt sådär förfärligt åt mig börjar mitt hjärta slå sådär hemskt i otakt och det gör fruktansvärt ont och jag blir räddare än någonsin förut att det ska stanna upp och lägga av, jag ägnar hela modevisningstiden åt att fokusera på djupa andetag och tänka positiva tankar. Jag överlever denna gång också. Sitter med Saga på biblioteket och ritar en gammal dam på en flygande matta och vi pratar om malmö/köpenhamn resan vi ska göra i vinter. När jag kommer hem står mamma och skrubbar handfatet och jag frågar om jag får gå på toaletten, det får jag inte, utan måste vänta flera minuter innan hon ger sig och går ut. Hon säger godnatt och försöker pussa mig på kinden men jag låter henne inte och stänger dörren med obrydda lovord om att jag ska ställa klockan till imorgon. Jag duschar i en timma och skriver dikter med munnen. Det är så fruktansvärt enkelt för mig allt detta men för de runt omkring är det som om världen kollapsar totalt och jag frågar mig själv hela tiden vad som är bäst, att jag lyder order och bokstavligt talat slänger bort två år på att må ännu sämre än jag gör nu, eller ta en stor risk och satsa på allt jag velat innerst inne i sjutton år. När jag tänker på det såhär är det ett lätt beslut men det är dom här jävla hjärntvättade demonerna som försöker lura mig. Jag vet jag kommer klara mig galant med viljan som jag bär och burit på så länge. Lönerapporten har jag glömt att skicka in förövrigt.