Eva Reneé

Jag var arg på livet och dess hopplöshet men jag panikade aldrig, jag panikade aldrig över valet mellan liv och död utan valde varsamt i lugn och ro över en kopp kaffe. Vi får väl se framöver.

 

Mår jag inte bättre på denna planet snart har jag ingenting här att göra och kan lika gärna åka någon annanstans, sätt mig inte på psyke för att lära mig tolerera världen. Jorden är bara ett enda ställe, försök inte lura mig med massa olika länder och städer. Döden är det färdmedel som är på riktigt, för det fanns innan vi byggde fordon att åka i cirklar med.

 

Men en dag sa han att han inte tålde att röra vid mig och jag skrek, fy fan vad jag skrek. Jag skrek ända till du grät men jag hade ingen anledning att trösta så jag gick ner för trapporna men visste hela tiden att vi snart skulle ses igen.

 

Om du lämnar mig i vetskapen om att det är mitt fel att ingenting blev som det egentligen var under det osäkra. Men att jag inte bryr mig för att jag just när jag får veta, umgås med min skyddsängel. Jag undrar hur du kan fråga om vi ska umgås och sedan bli förvånad när jag ungefär säger att jag hellre dör.

 

Jag sa farväl till min katt och stod i hörnet och rökte, stormen höll min anda mot min vilja och innanför avlångt fönster tände du ett ljus och hade köttätande växter i tankarna.

 

Mer än så tänker jag inte på. 

Du flyttar tillbaka och jag tror inte jag kan vara gladare än de stunder du går omkring nere i köket och spelar dina låtar eller när vi går på stan tillsammans och du köper cigaretter och känner hon som jobbar i kassan lite och säger till henne att det här är min syster, hon heter Klara och när vi går ut undrar jag varför du alltid berättar för alla vem jag är och du tittar bara på mig och säger att det är för att du tycker att jag är så fin så du måste få skryta så ofta det går som att det var det självklaraste i världen och vi åker hem och bråkar med mamma båda två om nyårsfest vi tänkt ha tillsammans. Vi går ut och röker och du berättar hemligheter och räknar upp alla resor du ska åka på det kommande året och du säger att du ska prata med mamma och att det kommer fixa sig. 

 

Jag glömmer alltid bort att du finns i rummet under mig och blir så himla förvånad varje gång du kommer in på mitt rum och panikar över vad du ska ha på dig. Du har nog lånat alla polosar jag har men det gör ingenting för jag tror ändå att du passar bättre i dem än vad jag gör. Du undrar om vi kan gå på bio imorgon och ropar hela tiden på mig för att visa upp en ny blomma du tagit hem från blomsterkiosken. 

 

Jag kommer nog aldrig kunna uppskatta dig nog. 

 

ehhh varför är jag svensk

 

 

 

 

 

Klockan är halv fem och jag tänker att det nog inte är värt att sova de där två timmarna innan klockan ringer så jag kliver upp, lyssnar på ljudböcker av Astrid Lindgren och kokar kaffe. Det är svårt att vara kär i både morgon, kväll och natt för det slutar oftast med ingen sömn alls och trötta ögon samt alldeles för mycket kaffe om dagarna. Ackack. Ser fram emot dagen och ser fram emot att få se solljuset som jag inte gjort på några dagar nu. Ser fram emot väldigt mycket småsaker framöver eftersom jag insett att jag inte kan längta förgäves efter stora äventyr, inte än iallafall. 

 

Jag mår bra, idag mår jag faktiskt bra och det är en sådan fruktansvärt konstig tanke.

Jag tyckte att hon var så vacker, när hon stod ut med kylan den där tisdagen. Jag tyckte att hon var så vacker, när hon flyttade cigaretten till vänster hand för att värma den högra. Jag tyckte hon var så vacker fast att hon inte ville leva något mer. Jag tyckte att hon var så vacker då när våren kom. Jag tyckte hon var så vacker då när hennes hår hade vuxit sig långt utan att jag tänkt på det. 

 

 

 

Jag tyckte hon var den vidrigaste i hela världen när hösten blev till vinter och hon föll för någon som bara raggar runt dagarna i enda. 

 

Men sjutusen helgon i sydväst tittade på mig i öst och sa att som man bäddar får man ligga, och så är det väl. 

Var ska jag någonstans att göra, vad är det jag är tänkt att orka med, var kan man gå för att finna någon slags frid. Ingen kan hjälpa den andre och jag vet att det är jag som sitter ovanför och tittar ner men du verkar inte tro på vad jag säger och du verkar inte vilja lyssna på det vackra jag har att säga, du riktar strålkastaren mot mig med elakt klingande skratt och ringer min far som får hämta mig. Jag gråter bara hela tiden för vad ska jag annars ta mig till. När jag är frisk och du är så sjuk i huvudet man kan bli, men att enligt dig är det tvärt om och du gör allt för att få mig frisk, eller du gör allt för att få mig sjuk.

När du har makten och jag är utom räckhåll för en hjälpande hand, när du har makten och gör allt för att hålla mig tillbaka, när du har makten och finner tröst i andra som du lyckats lura och hållt kvar på din sida, när du har makten och alla ser ner på mig som om jag vore allt vad idiot innebär, när du har makten och använder den på det brutalaste av vis.

Jag är den enda fria fågeln i världen och jag har berättat det så noga för dig men du tar inte åt dig eftersom du har en annan frihetsbild än den som egentligen är den självklara och du tar inte åt dig för att jag tror du blivit sänd för att göra mitt liv det svåraste möjliga.

Du har ett liv i fånga, ett annat liv än mitt. Varför kunde du inte hållt dig till att förstöra mitt liv från och med nu, när jag haft tid att förbereda mig, när jag haft tid att veta hur jag ska klara av allt i slutändan. Istället tar du ett oskyldigt barn till fånga och förgiftar det med de fulaste av röster och de vidrigaste av ord. Ett oskyldigt barn kommer växa upp i ruiner och förvandlas till den ondaste av varelser. Ett barn jag håller så fruktansvärt kärt har du tagit till fånga och matar det med misär jag inte kan rädda det ifrån.

Ta mig istället, för allt i hela helvetet.

Jag har sett honom och han har berättat att det är jag som ska få allt till rätta, men att han inte kan berätta för mig hur eller varför. Jag söker svaren bortom verkligheten och tröst i vitklädda damer men det kommer att ta tid, att tämja djävulen är nog den svåraste av uppgifter men jag blev given ett namn i guld och jag blev given ett inre som ingen annan, jag blev given ett tankesätt som inget annat och nu kan jag inget annat än förtsätta.

 

Mamma, hjälp mig inte att leva.

Om hon skulle ringa och inte ens kunna prata men att jag redan vet att hon är döende och om han skulle flytta men att jag då redan vet att han snart kommer vara död. Om ändå det skulle hända och jag skulle vara som vanligt, om ändå det skulle hända och skillnaden blir att jag byter ut två rum till ett.

Så länge lever jag som någon annan, pratar med mig själv i ett annat namn och går under jorden ett tag i hopp om att få känna någon form av lycka, men jag vet inte om det fungerar, de vänner jag sett upp till som mest inser jag bara är någon slags illusion och förutfattad mening. Och för allt i världen kan du sluta söka min blick i folkmassan och titta på mig sådär medlidande och kan du sluta vilja prata med mig för du vet att jag inte kan vara elak och kan du sluta låtsas så förbannat när du ändå har någon ny att inte kunna tycka om.

Jag vet inte vad jag ska säga längre och skrivförmågan blev begravd i den lilla lycka jag kände den dagen som egentligen var den värsta, jag skulle vilja säga att det slutar här och att det inte kommer komma mer men samtidigt är det vad jag fruktar som mest, för hur jag kunna förmedla något överhuvudtaget om jag tappar möjligheten och hur ska jag kunna sortera och få förklarat om det bara står blankt.

Det här med att jag inte vill vara på denna jord alls egentligen för att den mest får mig att må illa men att jag älskar livet bara som dess ord, jag skulle vilja leva men inte här och inte på någon annan plats som går att erbjuda heller. Att alla blir given en mall att leva efter och det enda man kan göra är att förfina den lite. Men jag kan inte heller dö för då är jag ändå fast här för alltid iallafall. Vilken tragedi.

Tragedin kom precis som jag visste att den skulle göra och jag undrar om något någonsin går över.

Två eller tre eller fyra förbannelser träffade det armaste av barn, utan en ålder i siffror blundar han för sin moders vrede och går igenom hinna när tillvaron lyses upp, 1843 stog det på en av dem men ingen skänker tanke längre.

 

 

Hemma ensam. Somnar tio och vaknar innan sju utan ställd klocka. Kliver upp och dricker kaffe men äter ingenting.

Tänder ljus på balkongen, öppnar ett nytt cigarettpaket och bläddrar i ''Grapefruit''. 

 

Går på möte om skolkurser, bestämmer mig för att läsa svenska och engelska två timmar om dagen mån-tors på KFUM. Intresserar mig för ett finare liv och anstränger mig för sakens skull. 

 

Jag misstänker att jag ljuger något kollosalt för mig själv men just nu trivs jag såhär.

 

 

Ingen kysser mig,

alla kysser masken

jag gömmer

mitt ansikte

inunder.

 

Jag gör kartor

att gå

vilse på.

 

Jag lever utan kärlek

att glädjas över.

 

Jag förnekar det

obebodda inre

jag lever

inuti.

 

Jag utvecklar

ett så starkt

hat

till allt jag

en gång

älskat.

 

Går naken genom kyla

och låtsas

jag är någon

älskvärd.

 

 

Du är hos mig en stund men flyr så fort du får chansen eftersom du glömt hur hemskt allting egentligen är och för att du får uppleva botten av min existens och för att du blir rädd. Jag tror att du blir rädd och du får mig avundsjuk, för du flyr till öppna famnar och till glädje men du lämnar mig i helvetet där det enda jag har är tid jag inte vill ha och människor som får mig känna lust till döden och en trasig familj, kyla, blåst. 

 

Jag har det mesta men allting är så trasigt att jag tvivlar på om det är värt något längre. 

 

Jag skulle vilja ge så mycket men först måste jag kunna ge till mig själv. 

Jag står still, jag växer inte, jag är densamma som alltid och så kommer det förbli. 

 

Jag är rädd för allt som växer, jag blir orolig när det förändrats, jag fruktar det jag inte vet.

 

Jag klipper av det som växer, jag gråter ut det som täcker mig med oföränderlighet. 

 

Jag försöker skrika dig tillbaka men det funkar inte.

 

Alla söker efter nytt men ingen hittar något av värde,

 

Det finns ingenting av värde,

 

Här

''Skulle vilja säga farväl till världen, men om du dör försvinner du inte, kall och borttinad ligger du under jord, men i samma stad och under samma mark som du förut vandrat på. Vad är meningen med att leva om det inte blir någon skillnad från detta frågade du mig, och vad är meningen med att dö om jag fortfarande blir kvar på samma jordklot?'' 

 

Jag har aldrig svar på det du frågar mig. 

 

 

Jag vill inte ha er längre, aldrig mer vill jag skänka er ord, aldrig mer vill jag se in i er pupill, faktiskt aldrig mer. Bara för att ni förintar det jag håller allra kärast och bara för att ni skänker glädje åt en annans död. Bara för att ni gör mitt liv fruktansvärt svårt att genomlida, bara för att ni skänker sorg i fem människors bröst. Bara för att ni förstör honom ännu mera. 

 

 

Allt handlar om honom, allt handlar om att rädda hans liv, exakt allt kretsar runt något som jag inte har någon makt över. Det finns ingenting jag kan göra nu när jag redan gjort allt. 

 

 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men i natt klippte jag iallafall av allt mitt hår.

 

Du frågar om du får komma och sova med mig och jag vet att du förväntar dig ett ''ja visst'' som svar men jag känner inget som helst behov av att ha dig nära och jag känner inget som helst behov av att prata med dig någonsin igen så jag säger bara nej och rör inte mobilen på flera timmar fast jag vet att du skickat flera sms. Vi finns inte längre, jag vill att du inser det.