''Oh I'm scared of the middle place Between light and nowhere.''
Far
31 januari 2011
stora fjäderägg
Jag var på en fin ö med familjen, det var mysigt men det hade varit tusen gånger bättre med vänner som sällskap.
zoé my
''And when the night is young But the bridge is up, Something passing by our shore.''
''must have been three years since we last spoke, said I don't know what I can save you from.''
Vi bosatte oss hos Hamlet ett par dagar.
En dag gick vi förbi Ylvas ateljé.
En eftermiddag när Tiana sov läste jag ''Just kids'' över fönsterbrädan, göteborg är fint sett från höga höjder.
Vi träffade Saga och såg bästabästa Patti live och wow vad bra.
Annars träffade vi mina kusiner, sov i trapphus, gick på puben, rökte cigaretter, hamnade i en konstig situation och staplade hem fulla och höga i Göteborgs mörker.
''it is the novel of silence, you cannot speak.''
Tre dagar hos farmor.
fyra fina pojkar en kväll i juli.
Det skrider någon över vattnet, det är så mörkt.
Vi planerar nya resor medan vi är mitt i en annan. Vi köper cigaretter och åker spårvagn till okända platser. En blåsig natt står vi högt uppe på en klippa ute vid havet och skriker med armarna upp mot universum. Vi kan inte se en enda levande varelse och det var längesedan jag kände mig så fri. Det becksvarta mörker tillsammans med havet och blåsten får mig att rysa och jag önskade just då innerligt att vi skulle missa den sista spårvagnen tillbaka till verkligheten.
Min önskan gick i uppfyllelse men sekunder senate dök det upp en man som körde oss hem. I efterhand tänker jag att jag kanske missade en ledtråd till vårt uppdrag och att det kanske var meningen att vi skulle bli kvar.
″På natten är himlen blå
som om de sovande människorna
renar den med ljuva drömmar.
På dagen är himlen grå
som om de vakna människorna
förgiftar den med vrede
i vakna vredestankar.″
″Finn något
i allt du skådar
och skåda väl.″
″Alla tycks tänka efter
när vi berättar om vår värld.″
″Sillhuetten av en klippa i mörk blåst. Vi sträcker upp armarna, blundar, känner världen i dess blekhet och guds ljus över vattnet för oss närmare en plats så långt borta.″
"Lita på det opålitliga och lär av vreden i en människas hjärta. Alla är som du, ingen är som du."
what will you have, miss?
ikväll blev jag fri, for på resturang och blev full är full med två av de finaste vännerna. Vi har sjungt acapella på torg, ätit, träffat främlingar, fått två cigarettpaket gratis och jag har kännt mig lycklig helahela kvällen. På onsdag bär det av och jag kan inte vänta.
''såna som du har ingen aning om hur det känns att misslyckas'' sa vraket bakom disken. Jag röker en väg för dig
om två timmar vaknar jag. om tre timmar sitter jag på cykeln på väg till pappa. om nio timmar börjar jag jobba och om sisådär femton timmar kommer Alex och hälsar på mig. Jag vill inte ha tider och timmar att tänka på, jag har längtat så länge efter frihet men det känns fortfarande så långt bort, fem dagar låter som en evighet och jag önskar lite att det är skola det handlar om så jag skulle kunna sjukanmäla mig och fly i alla fall. Jag känner mig trött och försöker lära mig att njuta av alla mina känslor, bra som dåliga men det är så himla svårt när jag helst av allt vill gråta men jag skrattar så det går ju inte.
''ska vi mötas på halva och ta en cigarett?'' jag smyger så tyst jag kan ut genom dörren och cyklar barfota, jag sätter mig och väntar på att få se en skymt av ditt röda hår. Du är glad när du anländer och jag ler men känner den där känslan igen och vill bara lägga mig ner och låta tårarna rinna och aldrig någonsin stoppa dem. Jag tror att jag glömt bort hur man gör för det var så längesen nu och jag har så länge tänkt att skärp dig och skrattat bort det.
''du är världens vackraste'' Det känns som att jag inte uppskattar dina ord lika mycket som jag borde och det känns som att jag borde sakna dig mer än vad jag gör för så fort jag får se dig igen vill jag aldrig att du ska gå, någonsin. Ibland känns det som att jag valt fel och att jag borde ta en annan väg men sen kan jag inte tänka på något annat än att få somna bredvid dig. Jag undrar hur du överhuvudtaget kunnat bli kär i mig och tänker ofta att du nog bara känt dig förvirrad den där dagen du sa det. Vi säger aldrig att vi älskar varandra även om vi gör det men jag tänker att det behöver man kanske inte säga. Eller är det inte på riktigt då?
Jag och Tiana sitter på en kyrkogård och blir förvirrade över vår existens, vi är så otroligt lika att jag inte vet vad som är hon och vad som är jag och vi säger samtidigt att det är ödet. Någon som planerat allting, som lämnar ledtrådar och uppenbarelser som tillslut leder oss till målet. Jag börjar tänka på min framtid men det står helt stilla. Jag tror inte att det finns någonting för mig där ute. Jag börjar tänka på döden och det känns som att den inte är långt borta, men jag känner inte att det gör något.
Jag möter mamma i trappen mitt i natten och hon frågar argt varför jag inte sover. Jag svarar - för att jag inte kan finna frid.
Jag känner mig instängd och undrar hur jag ska klara av fler år i skolan. Jag tänker tanken att jag nog ska hoppa av, skaffa något skitjobb och flytta till en sunkig lägenhet i en annan stad, ensam. De säger att det aldrig skulle gå, men jag vill prova och ta reda på i alla fall. ''följ dina drömmar'' säger de och håller fast en det hårdaste de kan.
''han tänder sin lucky strike, reglar dörren till peep show båset, drar ner byxorna, stoppar in 25 cents''
Mor går och gnatar om att det är idiotiskt och farligt, far håller med. Men det finns så mycket fina människor man kan dela glädje och sorg med på vägarna och kanske sitter vi om en vecka i någon vis människas bil som kan berätta om sina livsäventyr och vi om våra. Väl i Göteborg tar Hamlet emot oss och vi kommer ha så himla kul.
