Eva Reneé

om två timmar vaknar jag. om tre timmar sitter jag på cykeln på väg till pappa. om nio timmar börjar jag jobba och om sisådär femton timmar kommer Alex och hälsar på mig. Jag vill inte ha tider och timmar att tänka på, jag har längtat så länge efter frihet men det känns fortfarande så långt bort, fem dagar låter som en evighet och jag önskar lite att det är skola det handlar om så jag skulle kunna sjukanmäla mig och fly i alla fall. Jag känner mig trött och försöker lära mig att njuta av alla mina känslor, bra som dåliga men det är så himla svårt när jag helst av allt vill gråta men jag skrattar så det går ju inte. 

 

''ska vi mötas på halva och ta en cigarett?'' jag smyger så tyst jag kan ut genom dörren och cyklar barfota, jag sätter mig och väntar på att få se en skymt av ditt röda hår. Du är glad när du anländer och jag ler men känner den där känslan igen och vill bara lägga mig ner och låta tårarna rinna och aldrig någonsin stoppa dem. Jag tror att jag glömt bort hur man gör för det var så längesen nu och jag har så länge tänkt att skärp dig och skrattat bort det. 

 

''du är världens vackraste'' Det känns som att jag inte uppskattar dina ord lika mycket som jag borde och det känns som att jag borde sakna dig mer än vad jag gör för så fort jag får se dig igen vill jag aldrig att du ska gå, någonsin. Ibland känns det som att jag valt fel och att jag borde ta en annan väg men sen kan jag inte tänka på något annat än att få somna bredvid dig. Jag undrar hur du överhuvudtaget kunnat bli kär i mig och tänker ofta att du nog bara känt dig förvirrad den där dagen du sa det. Vi säger aldrig att vi älskar varandra även om vi gör det men jag tänker att det behöver man kanske inte säga. Eller är det inte på riktigt då? 

 

Jag och Tiana sitter på en kyrkogård och blir förvirrade över vår existens, vi är så otroligt lika att jag inte vet vad som är hon och vad som är jag och vi säger samtidigt att det är ödet. Någon som planerat allting, som lämnar ledtrådar och uppenbarelser som tillslut leder oss till målet. Jag börjar tänka på min framtid men det står helt stilla. Jag tror inte att det finns någonting för mig där ute. Jag börjar tänka på döden och det känns som att den inte är långt borta, men jag känner inte att det gör något.

 

Jag möter mamma i trappen mitt i natten och hon frågar argt varför jag inte sover. Jag svarar - för att jag inte kan finna frid.

 

Jag känner mig instängd och undrar hur jag ska klara av fler år i skolan. Jag tänker tanken att jag nog ska hoppa av, skaffa något skitjobb och flytta till en sunkig lägenhet i en annan stad, ensam. De säger att det aldrig skulle gå, men jag vill prova och ta reda på i alla fall. ''följ dina drömmar'' säger de och håller fast en det hårdaste de kan.