jag tror inte på att det är grunden mamma
Reneé du är ett barn, rör dig i allt du fruktar. Det är svårt nu, den mjuka mossan under dina fötter har stelnat, dina fotsulor blöder men var inte rädd. Reneé måla din smärta på tunna ark av träd och slå dem så hårt du bara kan. Det är lika svårt att gå den säkra som den osäkra vägen och du får välja mellan att bli exakt som din mor eller dö ung men exakt som den du var. Att leva ett kort liv men leva det som du alltid velat leva det eller leva ett långt liv men låta det styras av hjärndöda demoner under ett skal som ger dig husrum och mat du önskar du inte behövde. Men Reneé du sa till mig du var redo att kämpa för detta nu och Reneé du sa det kändes svårt att veta att döden är så infernaliskt nära men att du ska försöka njuta och hoppa på konstens farkost. Att du ens fick tänka dessa tankar är ett så starkt tecken på att det är din tur nu, det är din tur att få leva livet på det vackraste av vis. Det finns ingen tid för ånger, det finns ingen tid för dåligt samvete. Vissla som den där gamla mannen i parken om du känner för det, blunda även om tusen par ögon söker din blick, gråt fast de lärt dig du borde skratta. De säger till dig Reneé det är bara en fas, snart kommer du växa upp och skratta åt allt detta och vara exakt som dem, du känner så mycket hat för att de säger det på ett sådant sätt som om det vore en lättnad för dig. Du känner en sådan sorg för dem för de har låtit sig luras och framför allt känner du en sådan rädsla för du inte vet om du kommer lyckas vara kvar i den fantastiska värld du lever i just nu eller om du kommer gå vidare och sedan inse vad du gjort.
Som det känns nu Reneé kommer du att dö hur du än gör, men snälla var inte rädd för det är så sagolikt vackert från mina ögon sett.
