Eva Reneé

Jag har vant mig vid helvetet och går känslokall genom lägenheten. Jag blir galen. ''Kan vi inte sätta oss och prata om detta så får jag veta hur du känner?'' äntligen äntligen äntligen tänker jag och förklarar och berättar i princip hela min livshistora i tre timmar och får bara något helt hjärndött och idiotiskt tillbaka. Det är så sorgligt. 

 

''Jag önskar mig pengar i julklapp så jag kan åka någonstans'' säger jag och som svar får jag ett nej du åker ingenstans så länge du har tänkt beté dig såhär. ''Vad menar du med det?'' frågar jag och hon svarar att nej så länge du behandlar mig respektlöst och inte sköter skolan och bara partajar tänker jag inte sponsra någonting alls. 

 

Det gör så ont när man kämpar hur mycket som helst i ett år för att hinna med både och men sedan inser att det inte går och beslutar sig för ett enligt samhället sinnesrubbat val. Vad ska jag göra då? det är bara att bita ihop säger de. Nej.

 

Visar massor av nya målningar och berättar om projekt för henne och hon säger att det låter fantastiskt men sedan att jag förstör mitt liv om jag fortsätter såhär och att man måste gå efter samhällets regler sedan får man hålla hobbyn på sidan om. Vadå hobby? Nej. 

 

Jag viskade i min lillebrors öra att lova mig att du aldrig blir som mamma och han tittade bara på mig sådär fint och viskade att han lovade. Allt medan hon stod utanför dörren och skrek att vi slänger bort våra liv, du kommer få leva på bidrag och ha ett jävla helvete resten av livet, aldrig kunna få jobb. Och saker som ni är så jävla odrägliga och lata och blir arg på min lillebror för att han inte kunde börja spela tennis då han stukat foten.