Eva Reneé

viker ihop exakt alla delar av alltihop och snörar på mig kängorna för att gå ut. Smäller igen dörren och tänker att förihelvete, le lite nu då. Går med snabba steg över ängen och saktar ner lite när jag kommer till motorvägen men jag stannar aldrig, jag går sakta över vägen och hoppas att det ska komma en bil men det gör det inte och en känsla av besvikelse/lättnad/ilska drabbar mig, kunde jag bara inte fått dö idag. Men åter igen, förihelvete. Jag springer i cirklar det fortaste jag kan på ängen. Låtsas som att det inte finns någon motorväg, låtsas som att jag aldrig existerat. Lägger mig ned och tänder en cigarett, två kvar, nejnejnej hur ska jag klara av denna dag på endast två cigaretter. Sätter mig upp och tittar än en gång mot motorvägen. Springer därifrån innan andra tankar intar min hjärna. I skogen tittar jag upp mot trätopparna, det blåser förfärligt mycket men det är skönt för det känns som om vinden tar hand om min ilska och på så vis slipper jag göra det själv. Jag sätter mig ned och tittar ut över vattnet, försöker gråta men det sitter så fruktansvärt långt inne. Inbillar mig demoner bland träden och pulsen ökar. Försöker lugna ner mig men paniken har redan slagit rot så jag springer genom skogar och hoppas att ingen är hemma när jag kommer hem. Hoppas att det ska finnas en litenliten livsgnista kvar när jag stängt dörren bakom mig. 

 

Vi pratar aldrig längre, eller vi har aldrig pratat på riktigt egentligen. Det känns så fegt alltihop och det vi har betyder så mycket men så fruktansvärt lite och jag vet att du också vet. Det kommer nog en dag snart då exakt allting tar slut och jag vet inte om jag längtar eller fruktar.

 

I den andra staden är det ungefär som vanligt. Vi kramas och gråter och kysser varandra fast vi vet att vi inte får och dricker öl som varit i frysen lite för länge och skrattar och badar tillsammans i någon annans badkar och du säger att skolan aldrig varit menad för dig och jag önskar så innerligt att jag kunde hoppa av och hålla på med saker som betyder om dagarna och sedan när du är klar åker vi härifrån och klarar oss knappt i något annat land. 

Jag vaknar klockan tio och packar ihop mina saker, du ligger kvar i sängen men sätter dig tvärt upp när jag går ut från ditt rum. Du omfamnar mig sådär bestämt som bara du kan och du gråter på min axel sådär som bara du gör och tillslut sätter du dig på golvet och ser så där hemskt uppgiven ut och jag vill inget hellre än att stanna kvar. Det känns som om jag står där i en evighet och bara tittar på dig innan jag böjer mig ned, kysser dig på pannan och går ut genom dörren.