Eva Reneé

Far hjälper mig upp för trapporna och jag säger att jag inte kan jobba imorgon. Nej det är lika bra att du säger upp dig från det där jobbet för du klarar ju inte av någonting, du måste ju förfan söka hjälp säger han. Jag vaknar klockan sju och börjar gråta, gråter så mycket att jag spyr. Känner mig så fruktansvärt svag. Jag skriver till dig att döden aldrig varit så nära som nu och att om vi reser kommer de hitta oss förr eller senare men om vi stannar kvar kommer vi dö. Vårt uppdrag verkar omöjligt eller avklarat och din pappa, vår vägledare är försvunnen. Han försvann och visste exakt vilka förödande konsekvenser det skulle få. Du svarar ’’det överraskar mig inte alls att vi känner exakt likadant’’

Far väcker mig klockan tolv och frågar om jag har ångest. Jag känner inget annat än ångest dessa dagar. När ska jag slippa behöva springa ifrån de som alltid springer bakom mig och när ska jag kunna ge dig kärlek på riktigt och när ska jag få gå med huvudet högt igen och när ska jag kunna gottgöra allt jag ställt till med och när ska jag äntligen få brännas ner till aska? Det är bara att bita ihop säger han som alltid och stänger dörren.

Inget finns kvar i en värld som denna så jag önskar mig varma händer runt urna, varma händer sakta sprida pulvret som blev kvar av mig över den vackraste av platser.