Eva Reneé

Jag sväljer den vita diamanten i min hand och hoppas att jag överlever till på onsdag. Jag börjar fundera, ser allt från ovan och tänker att jag aldrig mer vill se de där ansiktena igen.

''Är du ledsen?'' Jag är kanske det man kallar ledsen men jag väljer att inte klä in känslor i ord. Det bästa är att, utan gränser känna exakt det man känner utan att försöka ändra på det.

 

Jag sluter ögonen, Ingen kan se mig men jag kan se alla inifrån och ut. På utsidan är alla likadana, låtsasglada och anpassade efter den bredvid. Inuti finns allt, utsidan måste bara låta det flöda. Utan gränser. 

 

Jag öppnar sovrumsdörren och du tittar upp från arbetet du påbörjat, du ber mig komma in och tycka.

Vi tar varsitt vinglas, fyller dem till kanten och pratar ut våra tankar innan vi tänker dem. Utan gränser.

 

Vi somnar tätt intill och jag tänker att vi nog alltid varit och alltid kommer vara förbjudet förälskade, för det vi har är ingenting vanligt.